Den senaste tiden har jag inte haft någon direkt läslust, men när maken gav mig några böcker i julklapp vaknade läslusten till liv igen.
Nu har jag precis läst klart Blondie av Birgitta Andersson och jag kunde nästan inte släppa boken utan hade nog helst läst från pärm till pärm utan uppehåll om jag hade kunnat..

När jag fick boken läste jag så klart texten på baksidan först och fastnade med en gång när jag läste orden:
”Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva. Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång. Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen – av en långtradrarchaufför som gett henne lift.”

Att uppleva sådana saker och så ung som Birgitta var är hemskt, vansinnigt och orättvist. Livet är orättvist, det är klart konstaterat, men att som barn behöva uppleva sådant som Birgitta gjorde (och många andra med henne så klart) vill nog ingen att barn ska behöva göra. Boken väckte många tankar och många gånger fastnade jag i att jag trodde hon var äldre än hon var vid vissa händelser.

För att fastna i en bok bör den ha en gripande och bra början, vilket den här boken absolut har. Med följande rader grep den här boken ett hårt tag om mig:
”Det är inte helt enkelt att gräva fram nagelsaxen jag gömt djupt inne i slidan. Och när jag efter många om och men lyckas kan jag konstatera att den är rostangripen och luktar surt av fitta. Men detta är oväsentligt. Bara den fungerar så pass att jag kan klippa upp halspulsådern med den..”

Jag är glad att jag fick den här boken av maken i julklapp. Inte för att kunna gotta sig i någons tråkiga uppväxt, utan för alla de tankar och insikter boken gav mig..