Barn Familj Föräldraliv

Vi tränar

åh, ja vad vi ligger på mage för att träna nacken… Eller kanske inte. 

Vi har provat ett fåtal gånger och Stina godkänner det en liten stund. Det är roligt. Detta är dock inget jag lägger jättemycket vikt eller hets vid. Jag är övertygad om att hon vid ett års ålder ändå kommer kunna hålla upp huvudet. 

Jag är med i några grupper på Facebook för gravida med bf i juli och augusti. Där finns många som stressar upp sig över allt man ”måste” eller ”borde” göra. Just att träna nacken är en av dessa saker. Jag blev själv lite stressad när jag läste en status om en mamma som lade upp en artikel om hur ofta och hur mycket man borde träna sitt barns nackmuskler.

Men. Där. I kommentarerna, hittade jag ett par rader som lugnade mig. Jag har själv använt mig av dem i det här inlägget. 

Hon skrev, inte ordagrant men nästintill, att vi alla ska stressa ner och inte tänka på det så mycket. Våra barn kommer med största sannolikhet ändå kunna hålla uppe huvudet när de är ett år. Jag håller med henne. 😊

Jag tror att vi många gånger stressar upp oss över sådant vi inte alls behöver bli stressade av. Det finns en sån duktighetsstress över hela föräldraskapet kan jag känna. Helst ska allt vara så himla fint och bra jämt, man ska absolut inte klaga eller öppet säga att man tycker det är skitjobbigt vissa perioder. Men det är det ju. Tänk alla vakna nätter, eller de tillfällen då hen retar upp en till max, alla perioder av trots. Dessa situationer och/eller stunder är inte så rosenröda. 

Jag älskar de liv jag satt till världen, men det innebär inte att jag aldrig tycker är kämpigt eller jobbigt. Det innebär heller inte att jag ska hålla det inom mig eller inte prata om det. Det blir inte bättre bara för att jag inte pratar om det. 

 

Kommentera